Förhållningssätt (Nu ler Vygotskij).

Jag har funderat över min roll som kommande pedagog och vilket förhållningssätt jag har. Förhållningssätt gentemot barnen, kollegor och inte minst mot mig själv. Vad vill jag åstadkomma som förskollärare? Hur vill jag arbeta med mina kommande kollegor och med förskolebarnen? Jag har även funderat kring förhållningssätt som finns i förskolan. Som alla regler som finns som är djupt förankrade i verksamheten. Jag tänker på alla dessa barn som har lika mycket energi som ett vindkraftverk men som inte får utlopp för det på grund av alla regler och bestämmelser som finns på förskolorna.

Körling (2012, ss. 23, 24) talar om det tysta klassrummet och att lärare oftast eftersträvar ett tyst klassrum.  Hon ställer ett par pedagogiska frågor om varför det ska vara tyst, under vilka moment det bör vara det och när det inte nödvändigtvis behöver vara tyst. Hon undrar även ifall tystnaden är ett bevis på att läraren har saker under kontroll, har ordning? Hon anser att vi istället ska fråga oss själva vad barnen faktiskt talar om och delta i barnens kommunikation. Körling talar om barn, eller snarare sagt elever i klassrummet men jag anser att hennes tankegångar är väl relevanta i förskolan. 

Ljudnivån i förskolan är ofta hög och det kan vara väldigt tröttsamt för både vuxna och barn. Jag ser ett stort behov hos många barn att röra på sig och få utlopp för sin energi, få ropa, få springa, klättra...Jag säger: ut med barnen på gården eller till en skog eller lekplats! Låt barnen få utlopp för sin energi, låt dem få samspela, medverka själv och stå inte och gnäll över regnet utan se det som ett tillgång till barnens lek. De vuxnas förhållningssätt är av stor vikt eftersom vi påverkar barnen i högsta grad. Har vi ett positivt förhållningssätt smittar det av sig på andra vuxna och inte minst de viktigaste- barnen!

Bilden är från en vacker dag i början på hösten förra året. Barnen hade upptäckt kastanjer uppe i trädet och jag hjälpte dem att ta ned ett par stycken, en och en. Vi använde en pinne för att krossa kastanjerna och tillsammans upptäckte vi att kastanjernas nötter såg olika ut. Barnen var väldigt fascinerade och de verkade tycka att det var spännande och roligt (inklusive jag). När jag kom ned på gården såg jag ordinarie personal stå och prata i grupper som de brukar göra och jag kommer ihåg att jag tänkte: "Ni har ingen aning om vad ni går miste om när ni står här nere." 


Referenser

Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1. uppl. Stockholm: Liber

Utvärdering av didaktiskt material

Jag är väldigt nöjd med mitt didaktiska material och inte minst hur barnen tog emot filuren. Jag har haft funderingar kring hur det skulle vara ifall barnen skulle ha skapat filuren, men jag anser att det var bra att jag skapade honom själv. För filuren var en överraskning för barnen, något nytt och spännande från en exotisk kontinent. Jag känner mig dock missnöjd med de få tillfällena jag fick möjlighet att ha med filuren i verksamheten. Det blev som det blev på grund av sjukdom och för dålig kommunikation med förskolan och handledaren, tyvärr. Jag måste tillägga att jag hade en spontan egen liten samling med filuren under fältdagarna utan min handledare. Då skrev några av barnen med handledning av mig vänskapsskyltar (de goda vänskapsegeskaper som vi hade pratat om under andra samlingen). Sedan satte vi upp skyltarna på väggen tillsammans med barnens teckningar och en bild på filuren. 

Filuren var inte bara med i barngruppen under samlingarna utan med i samtal när det var osämja mellan barnen. Han blev en figur att relatera till för barnen. Under mina fältdagar kom två barn fram till mig och började spontant prata om filuren och att de hade träffat honom. Jag hoppas att med hjälp av väggen kan barnen minnas filuren och vilka egenskaper en bra kompis har. Jag känner att filuren har uppfyllt sitt syfte- fått barnen att prata, reflektera och lyssna på varandra!

Barnens dag!

Många glada, blyga, utåtriktade, nyfikna, oroliga och spända barn kom till högskolan den 21 maj! De kom för att bland annat prova på vårt (elever i termin 6) didaktiska material. Min filur är en del av planerade samlingar där känslor och tankar är i fokus. Många barn kom för att titta på min filur. Situationen kändes ofta stressad eftersom det ständigt kom nya förskolegrupper med barn. Dessutom kunde jag inte introducera filuren på det sättet som hen är tänkt att bli presenterad för barnen.

Då fick jag improvisera! Barnen fick lägga öronen mot resväskan och se ifall de hörde något, sedan knacka. Men nej, det var fortfarande tyst! Vi bestämde oss då för att öppna resväskan och väcka filuren. När filuren sedan var uppe berättade jag att alla får berätta sina hemligheter för filuren om de vill eller kan man klappa på filurens mage eller på de långa öronen. Sedan blev filuren trött, barnen fick hjälpa till och natta filuren, lägga täcket på honom och stänga locket försiktigt så varken öron eller fötter klämdes.


Det var intressant att få se de andras didaktiska material, dock kände jag att jag egentligen inte ville eftersom vi ska få se varandras material under vfu-uppföljningen.


Didaktiska material! Ann- Sofie Blomqvists till vänster, min egen filur i mitten samt Madeleine Håkansson och Malin Rubins till bredvid min filur.

Metod och teori (examensarbete)

Jag känner att jag inte orkar tänka på det kommande examensarbete nu! Trots att det är bra att högskolan vill förbereda oss inför hösten känner jag prestationskrav för jag måste bli klart med allt under våren innan jag ens orkar tänka ordet "examensarbete" och höra hur tankarna ska gå innan valen görs och hur allt ska gå tillväga. Låt mig bli godkänd på alla inlämningar, seminarium, uppföljningar, låt mig få lite sommarlov... Sen till hösten kan vi snacka om examensarbetet! Tack. 

Edvard Munchs "Skriet" från 1893

Digitala verktyg

Var och varannan förskoleavdelning har idag en ipad. Den är eftertraktad hos barnen och tas oftast fram när bägaren håller på att rinna över och personalen egentligen har behov av ytterligare en personal- då blir ipaden en kollega som kan underhålla ett antal barn. Men hur pedagogiska är spelen som finns på plattorna där ute på förskolorna? 

Allt för ofta har jag sett spel som barnen spelar som varken stimulerar språk, matematik eller någon annan kunskap. Förskolan är faktiskt skola och inte förvaring. Att låta barnen spela spel där de ska ha frisörsalong eller steka pannkakor anser jag inte hör hemma i förskolan. Jag ser inte att det sker någon utveckling hos barnen när de steker pannkakor. Men när de spelar ett spel som "Pettson och Findus-spelet" där de ska tillverka uppfinningar ser jag att det händer något hos barnen, de kan sitta flera stycken tillsammans och lösa uppgifterna, de samarbetar och de klurar och de gör fel ibland men tillslut kommer de på hur de ska göra. 

Det finns roliga och lärorika spel till plattor men det läggs inte kraft på att hitta dem. Inte heller läggs det kraft på att sitta bredvid och vägleda barnen. Men, det är inte personalens fel. Ifall barngrupperna på förskolan var mindre hade det funnits möjlighet till större utveckling hos barnen, mer tid för research och mindre utbränd personal på förskolorna.

Det finns ett betydligt billigare och inte minst omodern motsvarighet till ipaden, nämligen en dator där barnen kan lära sig siffror, bokstäver och räkna antal med mera, Dock är den som sagt uråldrig men jag har sett ett intresse hos flera av barnen. De olika spelen som kan spelas är relativa pedagogiska och barnen får dessutom respons för varje uppgift som de gör vilket jag anser positivt. 

Måla med akvarell med barn under VFU:n

Jag såg ett intresse hos barnen under mina fältdagar, nämligen färger! De hade lånat en bok om färger och i den boken stod det bland annat om hur vi ska blanda grundfärgerna för att få fram andra färger. Jag bestämde mig för att ta med mig mina akvarellfärger, penslar och akvarellpapper hemifrån så barnen fick prova på att måla med akvarell!  

Först tejpade vi fast det tjocka pappret på bordet och sedan blötte vi ned pappret med vatten med en stor pensel. Jag hade med mig flera olika penslar, barnen fick känna på deras fasthet och därefter välja. De valde de mjuka akvarellpenslarna framför de mer hårda penslarna anpassade till hobbymålning. Jag hade med mig min färgcirkel som jag skapade under den andra bildworkshopen. Den skulle underlätta för barnen när blandade färger. Vi tittade på den och kom fram till att när rött blandas med gult blir det orange. 

Det blev samtal om färger, former, storlek, hårt och mjuk. När det blev svårt att måla fick barnen doppa penseln i vatten och de märkte att de inte fick trycka för hårt på pappret för penslarna är mjuka och har ingen spänst. Alla barnen tyckte att det var oerhört spännande att se vad som hände med färgerna under tidens gång. En av flickorna sade att det var "pirrigt" för det var första gången hon målade med akvarell och det var så spännande och nytt.  Jag såg att de kände sig viktiga och att de uppskattade att vi målade med "konstnärsfärger".  

VFU: Barnen möter filuren

"(Jag smyger in i stora rummet med en liten resväska) Oj, nu får ni vara tysta! Jag har med mig min vän filuren här i min lilla resväska och han ska inte vakna riktigt än… Filuren har gjort en lång resa ändå från Sydamerika och det har varit en jobbig resa för filuren. För att filuren inte ser ut som alla andra så var andra filurer elaka mot honom. Vad tänker ni om det? (samtal sker mellan mig och barnen samt barnen emellan).

Men nu har filuren kommit hit till Sverige där filuren vill stanna! Filuren har varit så ledsen men nu är filuren glad för nu får hen träffa er! Men, ni måste lova att vara snäll mot filuren, okej?

Det här är viktigt: 

När man håller filuren i sin hand ska alla andra vara tysta och lyssna på den som pratar… Om ni berättar hemligheter för filuren berättar filuren aldrig det för någon annan. Filuren ligger och sover nu, men vänta lite…

'Hola! Como estas? Quireres despertar? No, porque? Los ninos quieren hablar contigo...' Jag pratar spanska med honom för han kommer från Sydamerika där man pratar det här språket. Men han börjar förstå svenska mer och mer… Vill du (väljer ett barn) komma och väcka honom? Han är busig nu och vill inte lyssna på mig! Du måste vara försiktig för han är lite rädd… (barnet går fram till resväskan och vi lyfter på locket). Va bra! Sätt dig bredvid mig....

Filuren vill gärna veta vad ni heter! (Filuren skickas runt i cirkeln och kommer tillslut tillbaka till mig)

Nu vill filuren veta vad ni tycker om! Det kan vara vad som helst. Jag kan börja: Jag tycker om jordgubbar och glass… (filuren skickas runt i cirkeln)". Nu är filuren trött igen! Jag tycker att filuren ska få sova igen, ska vi säga hej då? 

Så lät min introduktion med filuren hos barnen! Från början var det bara tänkt att de sju äldsta barnen (4-5 år)skulle medverka men efter ett samtal med min handledare kom vi överens om att några mindre (3-åringar) också kunde vara med eftersom de har så god förståelse. Sammanlagt var det elva barn och nervositeten var hög precis innan! Men när jag kom in med min resväska med filuren blev det helt knäpptyst hos barnen och de verkade tycka att det var oerhört spännande över vad som gömde sig i min lilla resväska och nervositeten hos mig lättade. 

Jag är oerhört nöjd med min samling med barnen och filuren! Jag tror att det var så pass lyckat för att jag var förberedd, jag höll mig lugn och jag skapade en spännande stämning som fångade barnens uppmärksamhet. Alla barn fick tid att säga något till filuren och alla lyssnade på varandra, vilket var tanken. Även de barn som vanligtvis inte pratar särskilt mycket vågade säga något. De hade även möjlighet att prata efter själva samlingen. Efteråt ville barnen veta var Sydamerika ligger så vi gick till köket där världskartan finns så pekade jag ut världsdelen. 

Under andra samlingen pratade vi om vad en bra kompis är och sedan fick barnen rita kompisar till filuren medan vi hade samtal om vad en bra kompis är.   

Skapandet av mitt didaktiskta material

Efter har varit på två fältdagar och varit tillsammans med barnen och personalen satte jag mig ned med min handledare och pratade igenom vad jag hade för tankar kring det didaktiska materialet jag hade skapat. Jag berättade om "filuren" ett gosedjur som man får yttra sina känslor för. Den som håller filuren ska få uppmärksamhet och få tid att yttra sig.  Jag har märkt att många av barnen börjar berätta saker men får ingen chans att berätta färdigt för att det ofta är någon som avbryter eller en aktivitet ska starta...

 Min handledare tyckte det var en bra idé och berättade för mig att de hade planerat att börja ha "känslosamlingar" och att "filuren" kunde vara en del av dem. 

På min VFU-plats har de nu temat "hälsa och livsstil" och en del av det är att prata om saker som gör en glad och vad som får kroppen att må bra. Min tanke med "filuren" är att när man håller hen ska man prata om positiva saker, till exempel: "Detta gör mig glad..." eller "Det här vill jag göra idag".

Jag har alltid varit kreativ och skapat med hjälp av tyger. Hemma har jag mycket tyger, allt från second hand till gamla kläder och nya tyger från Panduro. Jag har gjort gosedjur innan och processen ser likadan ut, men det spännande är att jag aldrig riktigt vet hur gosedjuret kommer se ut tills det allra sista!   

Precis som i en process som barnen är i förskolan försöker jag bara ha det kul och inte sätta för mycket press i det som jag skapar. Jag är kreativ för att det är roligt, inte för att jag ska skapa något vackert som jag och andra tycker är vackert.

Klippa, mäta, nåla, sy! Jag tänker att de äldre barnen på förskolan kan med hjälp av vuxna lätt skapa gosedjur. Men då är tålamod och framför allt tid och resurser en förutsättning... Det finns ofta material på förskolan för att skapa gosedjur och det finns alltid någon farmor som har stuvbitar eller spets hemma som kan lämna in på förskolan.

Tada!! Så här blev filuren. Inte värst lik min skiss men det är inte huvudsaken, skissen hjälper mig att komma igång och det är alltid lika roligt att se hur ett gosedjur till slut blir! Nu får vi se hur barnen tar emot filuren.... 

"Knacka på!" på Borås stadsbibliotek

Jag besökte "Knacka på!" på Borås stadsbibliotek. I skaparrummet handlar det om upplevelser och inte produkter berättade guiden för oss. Det är en skaparverkstad som främst är till för de mindre barnen eftersom de inte har lika stort kulturutbud som de större barnen har i Borås. Fingerfärg är något som man kan få prova på i skaparrummet. 

Allt på "Knacka på"  är anpassat för barnen, vilket är precis som det ska vara! På förskolorna kan jag se att mycket inte är anpassat efter barnen, utan för oss vuxna. Det finns för-och nackdelar med båda delarna. På vissa förskolor är matborden i barnens nivå. Perfekt för barnen men kämpigt för oss vuxna som måste böja oss ned.  Men för vems skull finns det förskolor? Jo, för barnen! Därför anser jag att miljön främst borde anpassas efter dem och inte för oss vuxna. Jag försöker tänka mig för, hela tiden, när jag är ute på förskolor.Som att jag sätter mig ned med barnen istället för att luta mig nedåt, eller att jag böjer på benen när jag lyfter ett barn, för flera gånger har jag haft ont i rygg efter bara en dag på förskolan. 

På golvet i "skaparrummet" finns figurerna som är med i boken, då kan även de minsta barnen vara väl delaktiga. 

Bokens tema genomsyrar alla rummen, tvätt hänger på väggen och morötter ligger i fönsterna... "Knacka på" är öppet för allmänheten, man kan komma med sitt barn och uppleva boken i verkligheten i dessa lokaler. Eller bara sitta och äta ett mellanmål tillsammans och titta på morötterna i fönstret... För förskolor är turer på torsdagar och då måste man anmäla sig innan besöket. 

På toaletten finns det rim och tandborstar på väggen...

Det största rummet är en oas där barnen kan leka fritt. Där finns stora mjuka klossar som barnen kan bygga kojor av, små ägg och andra leksaker som barnen kan klämma på och leka med. Men inga leksaker som barbies eller bilar finns, utan där handlar det mer om att upptäcka, uppleva och att känna...  

Museumbesök I Göteborg

Göteborgs stadsmuseum...
Är ett praktfullt museum med stora och imponerande lokaler. Utställningarna berättar om Göteborgs historia från forntid till nutid. Jag anser att utställningarna är för abstrakta för barn i förskoleåldern samt att det tas upp ämnen som inte är lämpliga eller som små barn rent ut av kan bli ledsna av. Säkert utmärkt för en mellanstadieklass men tyvärr inte för en förskoleklass.







Längst upp i museet fanns dock "barnens museum", där ska skorna tas av och där kan barnen leka och stoja! Jag tänker mig att det är till för familjerna som kommer dit, om en förälder vill gå på museum kan den andra föräldern eller ett syskon vara med barnet/barnen på den avdelningen. Jag skulle dessvärre inte tagit med mig en barngrupp från förskolan enbart på grund av "barnens museum"





Hasselblad Center...
Anser jag inte heller vara lämpligt för en förskolegrupp. An- My Lê har en stor och vacker utställning som har tagit lång tid att framställa. Ämnena är Vietnamkriget och den amerikanska flottan. De är inte relevanta i förskolan, dock kan möjligtvis bilderna trigga igång tankar och skapa samtalsämnen. Men jag ser att det finns andra och bättre samtalsämnen för barnen att prata och diskutera om, eller möjligtvis att de här samtalsämnena kan presenteras på ett annat vis.







Världskulturmuseet...
Har något att erbjuda för barnen! Här fick jag samma känsla som på navet, undersök, lyssna, se, rör! Utställningen som jag refererar till är "Jordlingar" där barnen tillsammans med vuxna får fundera över hur vi lever här på jorden och får lyssna, prova och se hur konstigt eller normala vi är! Läs mer på världskulturmuseets hemsida. Däremot är det bäst att ha med en liten barngrupp på en utställning som dessa. Det är mycket text som kan läsas som ger oss en historia och barnen behöver möjligtvis hjälp med tv-skärmarna.







Det fanns även en annan utställning, "Playground", som handlade om normer. I Playground finns det historier samt bilder från Vietnam, om normer och hur det skiljer sig från Sverige. Genusfrågor är väl viktiga i förskolan men jag anser att barnen inte ska möta information om normer genom en utställning som den här. Jag vill tillägga att utställningen gav mig något och jag tycker att det är fascinerande att något som normer skiljer sig enormt från land till land. Men utställningen är inte lämplig för en barngrupp.




När jag gick på de här utställningarna i Göteborg fick jag flera tankeställare. En av dem var hur mycket och hur långt vågar vi vuxna visa och berätta för barnen? Första gången den tanken dök upp mitt huvud var när jag fick se ett skelett på Göteborgs stadsmuseum. Döden är något väldigt abstrakt för barnen och deras uppfattning om vad som faktiskt sker vid döden är ej reell, inte heller deras verklighetsuppfattning om vad som orsakar döden.

Tankar dök även upp i utställningen på Hasselblads där många av fotografierna kan ses som obehagliga. Många barn har flytt från krig och det är då inte passande att visa militärer.

Till sist dök tankar upp kring vår sexualitet och rätten av vara den som man faktiskt önskar att vara. I utställningen "Playground" visades det fotografier på homosexuella män och tankar (citat) kring deras egen sexualitet och hur det skiljer sig från land till land. Det är ett väldigt relevant ämne som jag sade tidigare och det är viktigt att vi bekräftar barnen för vad de är och accepterar deras val, ser dem som individer och inte kön.

Vilken utställning som en barngrupp i förskolan än skulle gå på anser jag att personalen som följer med måste vara väl förberedd, helst gått på utställningen själv först. Det bör läggas tid för samtal om utställningen både före och efter för jag vet att många tankar kommer att komma upp hos barnen efter att ha gått på en utställning. Det är även en väsentlig del av utställningen att det finns tid och utrymme att dela med sig av tankar, reflektioner och åsikter före och efter man har gått på utställningen. "Jordlingar" skulle kunna vara en utmärkt del i ett temaarbete. Eftersom det handlar om hur vi människor lever är utställningen väldigt bred och ämnet kan kopplas till många olika sorters ämnen.

Borås konstmuseum

Jag minns när jag var på Borås konstmuseum med min dagisgrupp när jag var liten. Jag kunde inte varit mer än fem år men jag minns det väldigt väl. Mannen som gick rundturen med oss började prata om en målning med en människa på. Han benämnde dess färger och vilka olika färger konstnären hade använt för att få fram hudfärgen och jag minns att jag tänkte "det här är jag alldeles för liten för att förstå". 

Konstverken på bilderna är från Kristina Janssons "Spellbound", Björn Bergstens "Ignotus" samt "Från Grünewald till Fernström- Verk ur Borås konstmuseums samling. 

Som pedagog måste man vara förberedd innan barngruppen följer med till ett museum. Pedagogen måste helst enligt mig gått på utställningen innan för att få en överblick om vad som faktiskt visas. All konst är inte lämplig att visa för barn enligt mig. Allt med våld och sexualitet anser jag inte ska finnas i barns värld, de kommer att möta det senare i livet. Dessutom finns det barn som har blivit utsatta för övergrepp eller kommer från krigsdrabbade länder som är traumatiserade och de ska inte få återuppleva det igen.

Konstverken på bilden är  från Björn Bergstens "Ignotus" 

Det ligger i betraktarens ögon, inte minst när det väl kommer till abstrakt konst. För vem kan säga att det är rätt eller fel när konst mycket väl är en tolkningsfråga? Jag ser att vi vuxna gärna vill rätta barnen när de har fel, istället för att spinna vidare på deras tankar och idéer. Här på konstmuseet hamnar vi vuxna och barn på samma nivå, här handlar det om att tolka, fantisera, minnas och drömma. Men även att samtala. Vad ser du? Jaså, jag ser detta! Längst upp i hörnet, ser du?

Att gå på konstmuseum som en del i ett temaarbete är mycket intressant. Barnen får komma ut från förskolan, får visa sig stora när de ska vara tysta och får tid att se, reflektera och prata om konsten. 

Det som barnen uppfattar och ser, vad som intresserar dem, handlar om vad de fängslas av (Qvarsell 2012, s. 66). Ett barn som är intresserad av insekter ser kanske skalbaggar i målningarna ovanför och ett annat barn som älskar glass kanske ser GB:s hela glassortiment.  

På konstmuseet finns det två permanenta utställningar, två rum som vigs åt John Hedaeus (1872 - 1967)  som var akvarellkonstnär (bland annat) och Peter Adolf Hall som var miniatyrmålare (1739 - 1793). De levde för länge sedan och det märks när man kliver över trösklarna för rummen är inredda med gamla möbler och målningar från de två konstnärerna. Jag tror att det kan vara väldigt intressant för barnen att stiga in i en värld som denna som skiljer sig från vad de är vana vid. 

Konstmuseet har rundvandringar med sagan som fokus med förskolegrupper. 

En trappa ned i konstmuseet fann jag konstverkstaden där förskolegruppen kan komma och skapa efter rundvandringen. Mer om detta kan man läsa på Borås stads hemsida.

Referenser:

Klerfelt, Anna & Qvarsell, Birgitta (red.) (2012). Kultur, estetik och barns rätt i pedagogiken. 1. uppl. Malmö: Gleerups

Borås Textilmuseum

Som på navet, här får barn vara barn och vidröra, undra och prova! Men det finns också tid för eftertanke och reflektion som kan fortsätta efter museibesöket. 

Utanför museets dörrar finner vi ett stort lapptäcke, en bra inspiration för förskolan där alla kan vara med och bidra till något större. 

Här får barnen stiga in i en annan epok och klä sig i kläder som mormor en gång hade på sig. Ett par storlekar för stora men vad gör det?!

På textilmuseet ses inte bara kläder som någonting vi har på oss utan det ses ur ett vidare perspektiv. För vad för material måste kläderna ha när man är ute i rymden och varför är det på det viset? Vi får känna på olika material, se mönster och olika färger! 

Trots att kläder är roligt finns det många som drabbas hårt av textiltillverkningen och tillverkningen av kläder. För att vi ska få billigast som pris möjligt måste någon betala och ofta är det kvinnorna som sitter på fabrikerna och syr eller de som dör eller blir förgiftade av bekämpningsmedel eller gift på bomullsodlingarna. Förskolan ska arbeta på ett hållbart sätt och många förskolor har grön flagg. Återbruk är en stor del av förskolans verksamhet samt återvinning. Jag tycker att pedagoger ska prata med barnen om problematiken kring tillverkning av kläder och prata om ekologiskt tillverkade produkter så barnen förstår att vad man väljer som konsument gör skillnad i världen. 

Mångfalden av de kläder som vi bär på våra kroppar är tillverkade i dåliga förhållanden i Bangladesh. Vi kan läsa i tidningarna och se på tv om minimilöner på cirka 270 kronor per månad för textilarbetare och kollaps av en fabrik där över tusen textilarbetare fick sätta livet till. Allt för att vi ska få kläder så billigt som möjligt. På navet finns det ett autentiskt skjul där barnen kan kika in. Det är så många lever i Bangladesh och det väcker minst sagt tankar hos mig när jag stiger in i det lilla skjulet, jag undrar varför världen är på detta vis, att vi betalar oerhört lite när vi trots allt har så pass mycket. Samtalsämnen som dessa är inte lätta, speciellt inte för barn. Men jag anser att vi har en skyldighet att berätta hur det ser ut i världen. Kanske kan det inspirera barnen att göra något åt situationen. Jag har hört om barn som skänker en del av sin månadspeng till välgörande ändamål, tänk om alla som lever gott kunde göra det?

Genom textilmuseets våningar går det ett långt måttband genom våningarna. Här har vi även matematik i ett textilmuseum tro det eller ej! "Vilken våning är vi på och hur många centimeter upp är vi?" kan vi fråga barnen. Mycket ryms i textilmuseet, inte bara textil. Även etik, tankar om ens leverne och hur vi själva kan bidra till en bättre värld finns i mitt medvetande efter besöket på museet. Någon som en förskolegrupp kan arbeta vidare med efter besöket om barnen visar intresse. Museet är också ett utmärkt komplement till ett temaarbete eftersom det innefattar oerhört många ämnen. Tänk bara på lapptäcket, det kan ses som en samarbetsövning i ett temaarbete kring vänskap. Eller se på skjulet, barnen skulle kunna få rita sina egna hus om de har ett temaarbete kring identitet.  

Språk

Jag tycker att språk ska lekas fram, det ska vara roligt och inte kännas påtvingat. Ann-Katrin Svensson talade om Bornholmsmodellen 20 januari 2015 på högskolan i Borås. Det är ett material där barnen med hjälp av leken tränar och utvecklar sin språkliga medvetenhet.


I Bornholmsmodellen ska barnen bland annat lyssna efter ljud i ord, till exempel finns bokstaven "i" i hus? Det tar även upp hur språket är uppbyggt, att ord kan delas upp (till exempel hus-bil, fot-boll) och att vissa ord kan låta nästan likadant men om man byter ut en bokstav så ändras ordet och betydelsen av ordet. Dessa är bara några få exempel av många. Jag anser att Bornholmsmodellen är ett väldigt lekfullt sätt att uppmuntra till språk på ett roligt och stimulerande sätt. 

                                         "Katt, natt, hatt" Gjord av Isabell Holsner 2015 

Svensson (s.11) säger att med hjälp av språklekar kan barnen förberedas inför läsinlärningen. Hon beskriver vidare att språklekarna ska användas vid alla tänkbara situationer, inte på ett sätt så att barnen känner att de övar (s.12). Jag har märkt att matsituationerna är ett ypperligt tillfälle att ha språklekar med barnen men också att öva på språket rent generellt som att benämna färger, betydelsen av mer eller mindre eller att komma med önskemål.    

"Språk och lärande hänger oupplösligt samman liksom språk och

 identitetsutveckling. Förskolan ska lägga stor vikt vid att stimulera varje barns 

språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse 

för den skriftspråkliga världen." (Läroplanen för förskolan Lpfö 98 reviderad 2010) 

Enligt läroplanen ska förskolan se till att varje barn utvecklas och stimuleras språkmässigt. På grund av de stora barngrupperna kan många mål i läroplanen kännas hopplösa. För när finns det tid? Pedagogerna får helt enkelt se varje tillfälle som ett lärandeögonblick. Som vid matsituationerna eller vid påklädning eller vid utelek. Låt barnen vara delaktiga vid lässtunden på vilan, visa bokstäverna och prata om bokstäverna. Vilka barn har samma bokstäver? Hur låter bokstäverna egentligen? Busa och skoja och själv säga fel brukar barn tycka är roligt! Låt barnen rätta den tokiga "fröken" som säger fel.   

Referenser:

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket
Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442

Svensson, Ann-Katrin (2005). Språkglädje: språklekar i förskola och skola. 2., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur

Musikworkshop

Musik är mer än rytmik, takt och puls! I förskolan när vi utövar musik med barnen övar barnen språkutveckling, samarbete, rumsuppfattning, tidsuppfattning, kroppsuppfattning...

Under musikworkshopen 10 februari 2015 på Högskolan i Borås fick vi bland annat pröva att klappa och stampa i takt till denna musiken. Jag tycker att det är bra att klappa takter när barnen ska lära sig en ny sång. Då hör de musiken samtidigt som de "gör" musiken med hjälp av kroppen. Dessutom är det bra för de mindre barnen, för de barn som har svårt att sitta still,för de barn som inte har svenska som förstaspråk eller barn med språkstörningar. Jag ser musiktillfällena i förskolan som en chans för barnen att utvecklas, både i sig själva och som i grupp. Det är ett utmärkt tillfälle för delaktighet, samarbete och för reflektion.

Ferm (2012, ss. 69, 70) anser att en verksamhet som är didaktisk ska ha syfte och mening. Hon ifrågasätter när de musikaliska inslagen ska ske i förskolan och vem som ska lära sig något. Hon spinner vidare och betonar bland annat utifrån läroplanen i förskolan att musik är inkluderande, identitetsskapande och kommunikationsskapande. Utifrån det jag läser angående musik och mina egna tankar om hur barn utvecklas genom musik blir jag ofta besviken när jag kommer ut på förskolor. Där är musiken ett snabbt inslag mellan uteleken och lunchen, något som bara ska "hinnas med", en transportsträcka mellan två aktiviteter.
   

Hur kommer det sig att musik (oftast) inte prioriteras ute på förskolorna? Jag tror att det delvis beror på tidsbrist, osäkerhet och okunskap. Många är rädda för att "släppa loss", sjunga och dansa, våga. Under musikworkshopen fick vi lära oss att vi ska sjunga i kortare tonart för barnen har det och då känner de att de vill sjunga när vi också sjunger i kortare tonart. När alla sedan försökte sjunga på detta vis bröt de flesta ut i skratt, vi lät tokiga med våra hesa röster! Men vad spelar det för roll tänker jag? Vi arbetar inte på förskolan för att vi vill slå igenom inom musikbranschen, utan vi ska sjunga för barnens skull och med barnen! Släpp kontrollen och gå loss, barnen älskar när pedagoger är engagerade!

Musik är också känslor och tankar. Musik är ett bra verktyg för barn med svenska som andraspråk


Referenser:

Ferm Thorgensen, Cecilia (2012). Söderman, Johan & Riddersporre, Bim (red.). Musikvetenskap för förskolan. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur

Kommunikation

Under workshopen "Kommunikation utifrån specialpedagogiska perspektiv" med Camilla Carlsson 23 februari 2015 på Högskolan i Borås fick vi i grupper prova på att använda tecken som stöd. 

Camilla talade om "BRO" (Barnet, redskapen och omgivningen). Först måste pedagoger i förskolan se barnet, vilka förutsättningar och intressen barnet har bland annat. Om pedagogerna ser att barnet behöver stöd ska de se över vilka redskap som kan användas till hjälp, bilder eller tecken till exempel. Något som inte får glömmas av är omgivningen. Pedagogerna är en väldigt viktig del i att kommunikationen fungerar. Det är det viktigaste enligt mig. Det är pedagogerna som hjälper och stöttar barnet med till exempel bilder och alternativa sätt att tala eller yttra sig.  

Dessa bilder har jag lånat från en hemsida där man kan hitta sånger, tips och bilder med tecken som stöd. På alfabetet har jag lagt till färger så även de barn som inte kan läsa kan lära sig färgerna på teckenspråk/TAKK!

(Bilder: Isabell Holsner 2015)

Om det finns barn i förskolan med behov av stöd eller barn som har svenska som andraspråk tycker jag att vi inte ska peka ut just det barnet. Jag tror att det är lätt att pedagogerna fokuserar på just det barnet som behöver stöd. Men istället kan vi ta med hela barngruppen och använda bilder eller tecken som stöd, låt barnen hjälpa varandra och kommunicera. Genom ett sociokulturellt synsätt i förskolan kan barnen hjälpa och stötta varandra i sin utveckling. Genom den närmsta utvecklingszonen kan de barn som känner sig trygga i sin kommunikation och språk stödja jämnåriga som behöver vägledning och samtidigt utvecklas själva. Vad kan pedagogerna göra så att barnen kommunicerar, hjälper och stöttar varandra? De kan göra utmaningar till barnen med hjälp av bilder, barnen kan få lösa uppgifter. Memory och andra spel samt att barnen tittar i böcker tillsammans kan också vara ett sätt att utvecklas i sitt språk och i sin kommunikation. 

Flerspråkighet

Emma talade om flerspråkighet under sin föreläsning "Flerspråkighet i förskolan- Varför?" den 21 januari 2015  på Högskolan i Borås. 

Det är många faktorer som påverkar språkinlärningen för barn med svenska som andraspråk. Ett av dem är ålder. Mindre barn lär sig språk implicit (omedvetet) medan äldre barn lär sig explicit (medvetet). Jag minns väl när jag  tragglade in spanskaglosor under högstadiet och gymnasiet, mycket väl explicit och svårt! Vikten av att prata med barnen är oerhört viktigt anser jag, såklart även med de som inte har lärt sig att tala, samt inte glömma att benämna saker och ting, även de saker som vi kan tycka är självklara. 

Pedagogerna var en faktor som Emma tog upp och som hon sade var den viktigaste av faktorerna. För det är pedagogerna som påverkar miljön på förskolan. Barnen har inflytande men med pedagogernas hjälp i förskolan kan barnen med svenska som andraspråk verkligen utveckla sin svenska och sitt förstaspråk! Pedagogerna måste vara engagerade och ha en lust att  hjälpa de barn som har svenska som andraspråk. Inte vara rädd för missförstånd, för att ta kontakt med föräldrar och för att lära sig fraser på okända språk.  

Vad ska pedagogerna göra enligt Emma för att stärka de flerspråkiga barnens första- och andraspråk? De ska bland annat ge barnen en strukturerad verksamhet, återskapa lugn och förtroende, stödja föräldrarna , ge ett stöd till ett socialt nätverk samt observera ifall barnen har behov av stöd. 

Jag arbetade en sommar på en mångkulturell förskola och jag kände ofta en hjälplöshet och frustration att jag inte tillräckligt kunde hjälpa de barn som hade svenska som andraspråk. Men, som tur är finns det ofta andra barn på förskolan som har samma förstaspråk, på det viset kan barnen hjälpa varandra men även pedagogerna.Jag växte den sommaren för jag fick tänka om många gånger, hur jag skulle kommunicera med barnen och hur vi tillsammans kunde hjälpas åt. Dessutom fick jag öva på min spanska, denna gång utanför klassrummet!