Förhållningssätt (Nu ler Vygotskij).

Jag har funderat över min roll som kommande pedagog och vilket förhållningssätt jag har. Förhållningssätt gentemot barnen, kollegor och inte minst mot mig själv. Vad vill jag åstadkomma som förskollärare? Hur vill jag arbeta med mina kommande kollegor och med förskolebarnen? Jag har även funderat kring förhållningssätt som finns i förskolan. Som alla regler som finns som är djupt förankrade i verksamheten. Jag tänker på alla dessa barn som har lika mycket energi som ett vindkraftverk men som inte får utlopp för det på grund av alla regler och bestämmelser som finns på förskolorna.

Körling (2012, ss. 23, 24) talar om det tysta klassrummet och att lärare oftast eftersträvar ett tyst klassrum.  Hon ställer ett par pedagogiska frågor om varför det ska vara tyst, under vilka moment det bör vara det och när det inte nödvändigtvis behöver vara tyst. Hon undrar även ifall tystnaden är ett bevis på att läraren har saker under kontroll, har ordning? Hon anser att vi istället ska fråga oss själva vad barnen faktiskt talar om och delta i barnens kommunikation. Körling talar om barn, eller snarare sagt elever i klassrummet men jag anser att hennes tankegångar är väl relevanta i förskolan. 

Ljudnivån i förskolan är ofta hög och det kan vara väldigt tröttsamt för både vuxna och barn. Jag ser ett stort behov hos många barn att röra på sig och få utlopp för sin energi, få ropa, få springa, klättra...Jag säger: ut med barnen på gården eller till en skog eller lekplats! Låt barnen få utlopp för sin energi, låt dem få samspela, medverka själv och stå inte och gnäll över regnet utan se det som ett tillgång till barnens lek. De vuxnas förhållningssätt är av stor vikt eftersom vi påverkar barnen i högsta grad. Har vi ett positivt förhållningssätt smittar det av sig på andra vuxna och inte minst de viktigaste- barnen!

Bilden är från en vacker dag i början på hösten förra året. Barnen hade upptäckt kastanjer uppe i trädet och jag hjälpte dem att ta ned ett par stycken, en och en. Vi använde en pinne för att krossa kastanjerna och tillsammans upptäckte vi att kastanjernas nötter såg olika ut. Barnen var väldigt fascinerade och de verkade tycka att det var spännande och roligt (inklusive jag). När jag kom ned på gården såg jag ordinarie personal stå och prata i grupper som de brukar göra och jag kommer ihåg att jag tänkte: "Ni har ingen aning om vad ni går miste om när ni står här nere." 


Referenser

Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1. uppl. Stockholm: Liber

Utvärdering av didaktiskt material

Jag är väldigt nöjd med mitt didaktiska material och inte minst hur barnen tog emot filuren. Jag har haft funderingar kring hur det skulle vara ifall barnen skulle ha skapat filuren, men jag anser att det var bra att jag skapade honom själv. För filuren var en överraskning för barnen, något nytt och spännande från en exotisk kontinent. Jag känner mig dock missnöjd med de få tillfällena jag fick möjlighet att ha med filuren i verksamheten. Det blev som det blev på grund av sjukdom och för dålig kommunikation med förskolan och handledaren, tyvärr. Jag måste tillägga att jag hade en spontan egen liten samling med filuren under fältdagarna utan min handledare. Då skrev några av barnen med handledning av mig vänskapsskyltar (de goda vänskapsegeskaper som vi hade pratat om under andra samlingen). Sedan satte vi upp skyltarna på väggen tillsammans med barnens teckningar och en bild på filuren. 

Filuren var inte bara med i barngruppen under samlingarna utan med i samtal när det var osämja mellan barnen. Han blev en figur att relatera till för barnen. Under mina fältdagar kom två barn fram till mig och började spontant prata om filuren och att de hade träffat honom. Jag hoppas att med hjälp av väggen kan barnen minnas filuren och vilka egenskaper en bra kompis har. Jag känner att filuren har uppfyllt sitt syfte- fått barnen att prata, reflektera och lyssna på varandra!